måndag 16 maj 2011

Angel blessing...

När jag var 11 år fick jag en brevvän i USA. Superspännande, tyckte jag, som inte kunde så himla mycket engelska...Hon hette Jenifer och var 9 år. Anledningen att jag valde hennes brev av alla i bunten var att hon hade långt lockigt hår, precis som jag ville ha (efter det att jag fick barn blev mitt hår lockigt, men nu plattar jag det frenetiskt...).
I början gick det ju så där halvdant att skriva på engelska, när mitt ordförråd sträckte sej till a blue car och one red apple ungefär. Det löste jag smidigt genom att skriva brevet på svenska och pappa skrev av det översatt till engelska, och sen kopierade jag pappas text (teoretiskt kunde pappa ha skrivit vad han ville, men jag tror han var ärlig...).
Jag lärde mej mer engelska, och då skrev jag själv, men pappa hjälpte mej att kolla så det blev rätt.
Sen kom man ju i den åldern när man absolut inte ville att pappa skulle läsa ens brev, man skrev ju hemlisar och annat tjejsnack!

Nu är jag snart 39, Jenifer har nyss fyllt 37, och vi har fortfarande kontakt, mest med e-mails och FB, men varje jul och födelsedag skickar vi presenter!
Vi har aldrig träffats på grund av omständigheter, men vi har minsann pratat om det! Jag fick barn, sen studerade Jenifer, jag blev sjuk, Jenifer fick barn... alltid var det nåt. Det är ju inte så billigt heller.

För en månad sen fyllde Jenifer år. Jag har ingen aning om vad jag ska köpa.
Jag traskade runt och hamnade bland smycken. Jag tog upp ett armband med en text på:
Angel Blessing - May Your Days All be Blessed with the Presence of an Angel Watching Over You
Det kändes ju lite småtöntigt faktiskt, tyckte jag, så jag hängde tillbaks det och fortsatte kika runt.
När jag för tredje gången går tillbaka och håller i armbandet inser jag att jag måste köpa det till henne, det var som en magnet, jag drog tillbaks till det hela tiden.
Så jag köper det.
Jag får ett mail tillbaka, hon tackar för presenten.
Sen berättar hon att hon fått bröstcancer, hon fick diagnosen två veckor tidigare.
Nu är hon är opererad, ska genomgå cellgiftsbehandling och strålning.
Jenifer har en webbsida som hon skriver dagbok i. Varje gång jag går in och läser den blir jag ledsen, kan inte hålla borta tårarna.
Jag är ledsen att vi aldrig träffats, tänk om vi inte får chansen igen? Jag är ledsen att jag inte kan vara nära henne, vi har ju varit vänner i nästan 30 år.
Plötsligt slog det mej.
Armbandet.
Jag förstod varför jag drogs tillbaka till det. Jag har gett henne en ängel som vakar över henne. Det är mitt sätt att vara nära.

Dravel säjer en del säkert nu. Ok, tyck det. För mej känns det bra. Jag tror att en ängel vakar över Jen nu. Min ängel. Det tror Jen också. Därför är det så. Och vi kommer att träffas, det har vi bestämt.

Därför har jag ändrat min profilbild på bloggen och på FB.

1 kommentar:

Anna sa...

Visst är det så! Man dras omedvetet till saker som senare kan visa sig ha mer betydelse än vad man först trott. Klart att det fanns en mening med att du drogs tillbaka till armbandet.

Nu har hon din ängel hos sig trots att ni rent fysiskt är långt ifrån varandra.

KRAM!