Knäckt...

Igår var jag så knäckt att jag inte ens brydde mej att blogga. Att sitta där på Hovet och se AIK krossa Luleå totalt, att se taket mer eller mindre lyfta sej av publiktrycket. Luleå hade inget att komma med.

I tunnelbanan på vägen tillbaks till hotellet fylldes vagnen upp med AIK supportrar som sjöng "det var dumt att välja Gnaget". Jag stod där alldes tom. Bytte vid Slussen och slapp de flesta Gnagarna. Jag satt tyst i ett säte. Tillslut sa Morten "men nu får du rycka upp dej, det är ju bara en lek". Det kändes inte så då. Det var blodigt allvar och jag hade just förlorat mitt livs viktigaste match.

Jag kom till arenan i tron att Luleå skulle vinna. Jag var faktiskt säker på det. Jag såg framför mej ett taggat lag som skulle bevisa att dom vunnit serien och sätta AIK på plats. I stället möts jag av ett lag som verkar tycka dom gjort sitt, och ett annat lag som är supertaggade. Som att bli vald sist i gympan och ge allt för att bevisa att man är bra.

Jag kan inte ge upp, jag tror att Luleå kan vinna dom tre sista matcherna. Men ska jag våga tro? Den känslan av fruktansvärd besvikelse och uppgivenhet igår går inte att beskriva i ord.

Ja ja, det är bara sport. Men det är MITT lag och MITT hjärta. Dom kan spela hur kasst som helst, det kommer ändå alltid vara mitt lag. Men man blir så besviken. Bara en supporter kan förstå.